Påverkar språket vår syn på världen?

Även om det inte finns något specifikt datum för att placera födelsen av Sapir-Whorf-hypotesen (eller whorfianism), är den i grunden förknippad med 1920- till 1940-talen. Den får sitt namn från lingvisterna Edward Sapir, som ursprungligen formulerade den, och Benjamin Lee Whorf, som vidareutvecklade den. Teorin hävdar att ett språks struktur har en outplånlig inverkan på talarnas världsbild, såväl som deras kognition.

En närmare titt på Sapir-Whorf-hypotesen

Linguistisk relativitet, även känd som den ovan nämnda hypotesen, föreslår att människor som talar olika språk förstår och tänker på världen på olika sätt. Som väntat har denna teori lett till många debatter och efterföljande forskning, eftersom den i huvudsak utmanar vår förståelse av förhållandet mellan tanke, språk och kultur. Låt oss ta en titt på hur det fungerar.

I grund och botten, om ett språk har otaliga ord för samma koncept, kan talare lägga märke till och tänka på detta koncept mer än de med färre termer.

Ett känt exempel på detta är att inuitspråken har flera ord för olika typer av snö, som ett resultat av den miljö i vilken språken utvecklades. Dessa lingvistiska skillnader kan göra det möjligt för deras talare att observera och förstå subtila skillnader i snöförhållanden mycket bättre än de som talar språk med färre snörelaterade termer. Detta är logiskt om du tänker på det - det är en lingvistisk anpassning som utvecklades som svar på naturliga omgivningar.

Ett annat, ännu mer invecklat exempel är att vissa språk separerar nutid och framtid medan andra inte gör det. I språk som inte har denna distinktion verkar framtiden närmare  och därför beter sig talarna olika. De sparar mer pengar, de går i pension med mer besparingar, de äter hälsosammare och de motionerar mer. Några exempel på språk där framtid och nutid inte är åtskilda är tyska, japanska och nederländska, och vart och ett av dessa länder rankas högt i finansiella och fysiska hälsomått.  

Tvärtom, modersmålstalare av språk som skiljer starkt mellan nutid och framtid sparar inte lika mycket pengar, tänker inte framåt på sina pensionsalternativ, och ägnar mindre uppmärksamhet åt välbefinnande i sina yngre år. Tre exempel på dessa språk och deras motsvarande populationer är: Kastiliansk spanska, franska och grekiska.

Dessa är utmärkta exempel på lingvistisk relativitet, eller Sapir-Whorf-hypotesen. 

Kognitiva processer påverkade av språk

Förutom exemplen ovan sträcker sig Sapir-Whorf-hypotesen även till bredare kognitiva processer. Det tyder på att språket påverkar beslutsfattande, minne, problemlösning och andra kognitiva resultat. Omfattande forskning har till exempel visat att tvåspråkiga personer kan skapa olika tankemönster beroende på vilket språk de använder för tillfället. Om vi betraktar språk som en lins för hur vi tolkar världen, är detta helt logiskt. 

Denna fascinerande kognitiva flexibilitet betonar hur språk kan forma tankeprocesser och förändra vårt sätt att närma oss olika situationer, vilket understryker kopplingen mellan lingvistiska strukturer och kognitiva funktioner.

Språk är inte en ensam mänsklig egenskap

Med tanke på Sapir-Whorf-hypotesen är det uppenbart att språket bara är en del av det kulturella bagage som varje samhälle bär med sig. Den kommer tillsammans med populär historia, konst, geografi, gastronomi och andra funktioner av varje social grupp. Som ett resultat av detta kan man hävda att det sätt på vilket människor tolkar och interagerar med sin omgivning inte bara påverkas av språket, utan av alla ovan nämnda egenskaper och många fler. 

Vi blir de vi är individuellt och kollektivt som en del av våra livsprocesser, inom våra specifika tider och platser. I detta sammanhang ingår utan tvekan vårt språk, eftersom språket kanske är den mest avgörande aspekten av kulturell identitet och social interaktion.